﻿Och nu ett par slutord. Det är
möjligt, och det är troligt, att man här-
med stöter den danska kolonien för huf-
vudet. Hvarför icke vara uppriktig? Man
handlar i detta fall alls icke af glöm-
ska eller förbiseende. Jag skall tala oför-
täckt: vi <i>vilja icke</i> hafva andra nationalite-
ter än den svensk-norska med som grund-
element. Det är icke af motvilja eller af-
voghet mot danskar (eller finnar) såsom in-
divider; ty vi räkna ju alla vänner bland
dem, och jag tror mig kunna säga, att, se-
dan en gång ett svensk-norskt sällskap blif-
vit bildadt, man med nöje skall mottaga
finnar och danskar som medlemmar utom i
styrelsen. Men det är helt simpelt af sjelf-
bevarelsedrift. Erfarenheten på andra håll
har lärt, att, der skandinaverna äro tillsam-
mans, den ena nationaliteten slutar med att
tränga undan den andra, att valplatsen för-
blifver i händerna på dem, som uppträda
med de största och mest öfverväldigande
krafterna, att de öfriga rymma fältet. I
Roma har så till stor del varit fallet, och
prof på liknande slitningar kunna andra or-
ter, ingen nämnd och ingen glömd, förete.
Två skilda läger uppstå alltid, man må nu
åstunda det eller icke.